Notes on the Songs
1. Gammel Sara / Old Sara
Lyrics in Swedish and English
English translations by Alistair Cochrane
|
Triakel Triakel
Notes on the Songs
1. Gammel Sara / Old Sara
|
| Lilla Hin, the Little Devil, is one of many polska tunes with devilish titles. Kjell-Erik learned this version from his fiddler friend Lasse Sörlin. The tune comes originally from Viksta-Lasse of Uppland. The song that follows is a hair-raising old narrative from the singing of Lena Söder of Bergsjö in Hälsingland. It tells of the fate of old Sara, an old woman dependent on parish assistance – something like the equivalent of a modern old-age pensioner – whom the local people decided to rid themselves of. |
|
Måndan gick jag mig åt skogen skar mig hem e björkslöja om tisdan. Basa jag upp Gammel-Sara om onsdan så ho låg där stendöder om torsdan. Fredan lät jag både grava å ringa som bönderna pläga göra. Och om lördan lät jag Gammel-Sara svepa och om söndagen till kyrkan släpa. Klockarn gav jag en kanna öl och en kringla för han skulle både sjunga och ringa. Prästen gav jag en svartbrokiga kulla för han skulle Gammel-Sara bemulla. |
Out I went on the Monday, Cut a switch of birch twigs on the Tuesday, Thrashed the life out of old Sara on the Wednesday, So she lay there stone dead on the Thursday. They dug the grave and rang the bells on the Friday The way it's always been done in the country. And on Saturday they wound Sara's body And off to church they carted it on the Sunday. Ale and cakes were the wage I gave to the beadle To ring the bells and to sing at Sara's funeral. I gave the priest a cow black and brindled To say the prayer at old Sara's burial. |
| 2. I himmelen / In Paradise |
| A well-known hymn in a version sung by, among others, Emma's great grandfather's grandmother, Juliana Charlotta Berg of Norrbo in Hälsingland. |
|
I himmelen, i himmelen, där herren gud själv bor, hur härlig bliver sällheten, hur outsägligt stor. Där ansikte mot ansikte jag evigt, evigt gud får se, se herren sebaot. I himmelen, i himmelen, vad klarhet, hög och ren! Ej själva solen liknar den uti sitt middagssken. Den sol som aldrig nedergår och evigt oförmörkad står, är herren sebaot. I himmelen, i himmelen, vad sälla utan tal! Av änglarna och helgonen vad glans i ärans sal! Min själ skall bliva dessa lik, av evighetens skatter rik, hos herren sebaot. I himmelen, i himmelen, man inga tårar ser. Ej döden ej förgängelsen där skola härja mer. Där skänkes fröjd och härlighet och frid och oförgänglighet av herren sebaot. I himmelen, i himmelen, en sällhet du berett, som intet öra hörde än och intet öga sett, ej njuten av ett dödligt bröst, ej sjungen av en dödligs röst, o herre sebaot. |
In Paradise, in Paradise,
Where God's own dwelling is, What joy beyond all words is there, What grandeur and what bliss! There face to face eternally The Lord Himself each day I'll see, The Lord of Sabaoth. In Paradise, in Paradise, What clear and brilliant light! The sun itself cannot compare In noontide glory bright. The only sun that always gleams, That cloud nor darkness never dims, Is the Lord of Sabaoth. In Paradise, in Paradise, How many are the blest! Each hall with saints and angels filled, And each God's honored guest! My soul will blissful be as those With all the riches He bestows, The Lord of Sabaoth. In Paradise, in Paradise, No tears are ever shed. Decay and death will rule no more, Forever banishèd. But joy and glory there will be And peace for all eternity, With the Lord of Sabaoth. In Paradise, in Paradise, What bliss Thou hast prepared, Which eye has never seen before Nor ear has ever heard, Not joys that mortal hearts may seek Nor songs for mortal voices weak, O Lord of Sabaoth! |
| 3. I fjol gjett je gjeita / Last year |
| A variation on a well-known theme from the singing of Kristina Holm of Kall in Jämtland. Kristina's father was Norwegian and many of her songs probably reflect this inheritance. |
|
I fjol gjett je gjeita I fjol gjett je gjeita i djupaste dalom i år får je gå med en barnong i gårdom. I fjol fick je svinga te fiolelåtan i år får je vagga när barnet mitt gråter. I fjol fick je ligge med vackraste gutom i år får je syssla med barnet och klutom. Skratt int åt meg det kan hända de samme mae veit inte vem den nu lyckan ska ramme. |
Last year I was herding the goats in the valley, Last year I was herding the goats in the valley, And now I'm at home on the farm with a baby, And now I'm at home on the farm with a baby. Last year I could dance to the sound of the fiddle, And now every evening I'm rocking the cradle. Last year I could lie with the boys in the sunshine And now all I've time for is nursing and washing. Don't laugh at me for you know that it's true You never know when it could happen to you. |
| 4. Tusen tankar / A thousand thoughts |
| A sad portrait of unrequited love in which the first two verses are from the singing of Thyra Karlsson of Östersund, Jämtland. The third verse is borrowed from Denmark, where the song in all probability originated. |
|
Jag går i tusen tankar jag älskar den jag ej kan få Så vitt i världen vankar och städse sörja må Så mången sorg på hjärtat bär för dig min vän så kär Så många falska människor orsaken därtill är Om jag dig aldrig skådat ditt ansikte ditt öga blått Så har jag aldrig kommit på ställen där du gått Då hade jag varit lyckelig och fri från sorg och kval Den dagen kommer aldrig som gör mitt hjärta glad Se blomstrerna de sköna hur ljuvligt de på marken står Jag sörjer mig till döden för den jag ej kan få Och om jag då i döden går då bliver sorgen din Rätt aldrig uti världen går du ut ur mitt sinn |
A thousand thoughts oppress me for love of one who can't be mine. As through the world I ramble, all I can do is pine. All I can feel is the pain I bear and it's all for you, my dear. Mankind's false heart betrayed me and left me in despair. If I had never seen you, Your hands, your face, your clear blue eyes, If I had never been there The first time you walked by, I might have spent my days in joy, I might be content and free. The day will never dawn now When sorrow leaves me be. The pretty flowers of summer I see them everywhere I go, But death is all I long for, Since your love I'll never know. And if my fate's to die for you, To you I'll leave my pain, For never while I'm living Will I be free again. |
| 5. Mjölnarens måg / The Miller's son-in-law |
| A common and well-known theme. Our version is from the singing of Anna Fält from Delsbo in Hälsingland. |
|
De två tog den tredje och stack i en säck, sen bar de den säcken till mjölnare Bäck. Sen satte de säcken vid dotterens säng, där var den fri från båd råttor och regn. Men när det blev tyst i var endaste vrå, då började säcken att knalla och gå. Å, kära min dotter tänd upp ljus, jag tror det är skälmar i våra hus. Å, nej kära far släck genast ut ljus, det var bara katten som spände en mus. Å käringa svara i roa ho låg, den katten hade stövlar med spännen uppå. Hin ta dig din gamla märr, du sa inte så den tid du var kär. |
The two of them hid the third in a bag, bag, bag, Then off to the mill their burden did drag, drag, drag. Fal diddle day-o, faddle diddle day-o, Fal diddle doo, de doo dum day. They put down the bag by the miller's daughter's bed, bed, bed, To be safe from the damp and the rain, so they said, said, said. But at night when all was silent and dark... The bag began to get up and to walk... "Oh daughter, dear daughter, a candle please light... I think there are rogues in our home here tonight..." "Oh no dear father, the candle please douse... It was only the cat that was catching a mouse..." But up spoke the old wife they thought was asleep... "That cat had leather boots on his feet..." "The devil take you and your sharp old tongue, tongue, tongue, You didn't talk that way when you were young, young, young." |
| 6. Oväntad bröllopsgäst / The unexpected wedding-guest |
| Collected by Karl Bohlin in Hammerdal, Jämtland. The text is to be found in a booklet compiled by him in the 1880's. |
|
Där stod en jungfru på brottande berg och tittar utöver ett hav. Där fick hon se ett gångande skepp som fullt med grevar var. Den lilla och den minsta av alla grevar sju Han ville med jungfrun trolova sig så unger som han var. Jag vill en liten tid bortres' jag kommer snart igen. När ungersven voro bortreste tog jungfrun en annan vän. När sju år var förliden och ungersven kommer igen. Då går han upp till sin fader hur mår allra käresta min. Du har varit för länge bortrester idag står din käresta brud. Men ho kan vara vännen din det vet allenast gud. Och ungersven gångar i kammaren in slog dörren efter sig. Där drog han upp sitt blanka svärd och rände i sitt liv. |
A maid stood high on a surf-drenched rock, Looked over the ocean wide. There came a ship full of noblemen A-sailing on the tide. The youngest of all these nobles seven That sailed the ocean's wave He's asked this maiden to be his wife For all his tender age. "Though yet awhile I must travel away, I will soon return to the land But when this young man he was gone, To another she's given her hand. When three long years were past and gone, This young man returned at last, And straight to his father he has gone For news of his loved one to ask. "Too long you have travelled in distant lands - Today is her wedding day. And whether her love be yours or his, That God alone can say." Then into his chamber the young man has gone And laid him down to rest. The shining steel of his good sharp sword He has driven deep into his breast. |
| 7. Om dagen står du städs för mig / All day long you're on my mind |
| Emma remembers fragments of this text from her childhood but she only recently learned the song in its entirety from her sister Elina. The song comes originally from Alida Grönlund of Vilhelmina in Lappland. |
|
Om dagen står du städs för mig natten drömmer jag om dig aldrig nånsin jag väl tänkte att bortglömma dig Men olyckligt har det hänt du ditt hjärta från mig vänt Glädjeskålen var utdrucken sorgen mig är skänkt Kärleken som varit ren blev en börda tung som sten När man lämnas som en duva ensam och allen Tiden mellan varje gång blev mig alltid dryg och lång Hjärtat kunde inte hindra falskhet eller tvång Men då min hjärtans kära vän låt den fina kärleken lika ren som den väl varit flamma opp igen |
All day long you're on my mind, At night in dreams it's you I find, Never in my life I'd be Unfaithful or unkind. But now to my despair I see You've turned your heart away from me. It seems my cup was drained of joy And filled with misery. Pure as our love used to be It's now a heavy load to me Since you left me all alone Like a dove high in a tree. As you wished you came and went, Endless waiting hours I spent. Whatever made you false to me My heart could not prevent. Still this hope I can't give o'er That the love we shared before, Clear and pure as a candle's flame, May burst to life once more. |
| 8. Födelsedagsfesten / The birthday party |
| A song written by Sam J. Lundwall. |
|
Det bodde en bonde i nordingaland som fyllde de femtio år och gästerna kommo ett hundrade man fast vägen var krånglig och svår Det var laddat med mat för en treveckors helg det fanns allt som en människa vill ha och i skänkens djup stod butelj vid butelj ja det var skamligt hur mycket det var Å faderullan lej faderi o fadera skåla och knivarna dra för det ska va glädje och sång och butelj för man ska vara glad när det är födelsedag Så började festen och bonden slog i de församlade gästernas glas Med rom och genever och ren eau de vie för så går det till på kalas Å dom åt och drack och dom titta i krok det var glädje och jubel och sång och sen börja slagsmål och finger på krok så festen kom riktigt i gång Nu blixtrade kniven dom vråla och skrek om vem som var starkast och bäst Och kvinnfolke stod baka dörren och grät som alltid när karlar har fest Och bonden började själv ta sig ton han blev ilsken och elak och svår tills han kom i vägen för Knivhalkar Jon Gonatt lille far och gutår Bondens käring hon tände som krut hon skällde fast bara en stund för gubbarna tog 'na och bar henne ut och kastade käringa i brunn och så gick dom tillbaka och fortsatte slåss så lampor och allt gick i kras och elden spred sig och flammade opp ja se det var ett riktigt kalas Så slutade natten och solen steg upp så gyllene guldgul och grann den lyste så vänligt på kullarnas topp och stugan som pyrde å brann Och vid brunnens kant höll sig käringa fast och blev också av solen belyst tills hon släppte taget och föll med ett plask och sen blev det alldeles tyst |
There once was a farmer who lived in the north, He was now half a century old And his guests came a-travelling the long, winding road, One hundred or more all told. He had laid in enough of the finest of food, For a three week feast, so it seemed, And deep in the larder, in row upon row, The bottles of booze stood and gleamed. Faddy doo dum day, faddy dee and faddy da, Drink up and fight with your friends. For it's laughter and song the whole night long, Till the birthday party comes to an end. Well the feasting began and the strong liquor ran In and out of every glass, With brandy and whisky and strong ale and rum, The first hours of evening passed. And they ate and they drank and they talked and they joked, There was singing and laughter and fun, Till the first of the quarrelling and fighting broke out And the party had really begun. With their knives in their hands they shouted and swore As they challenged each other to fight, And the womenfolk lamented and cried by the door, As usual on a party night. Then the farmer decided to join in the fray, And he looked both furious and grim, Till Johnny the Ripper appeared in his way - And that was the end of him. The farmer's wife grew as angry as a bee And she started to curse and to yell, Till the men picked her up and carried her away, And flung her into the well. And then they went back to get on with their fun, Smashing lamps in the heat of the fight, And the fire slowly spread from the floor to the walls Till the whole of the house was alight. At the dawn of the day the sun cast its rays On the tops of the hills and the trees. It shone on the scene where the farmhouse had been And the smoke drifting by on the breeze. The farmer's wife still clung for her life To the edge of the deep, dark well, And the last brief noise was the echo of her voice And a splash from the depths as she fell. |
| 9. Alla gossar / All the young men |
| A song in polska rhythm, from the singing of Anna Lovisa Johansson of Halland. |
|
Alla gossar äro klara som en dag huru skall man det besinna. När de bliva gifta blir de skräp ändå sällan vill de vara hemma. Ty de slita skor dit som hålles krog uti sus och dus taga de sig rus. Supa brännevin tills de ser ut som svin ja ack vad uselt är att ha en sådan kär. Bättre är att ensam vara. Ja nu är det svårt för gossarna att gå ty deras sällskap äro dyra. Nu förslår det inte supa för en plåt säkert skall det vara fyra. Den som inte super är i stort förakt brännevin förtager både vett och makt. Mången säger så bara jag kan få lika gott vad det ska kosta. Här förtjänas pengar både när och fjärr här förtjänas stora löner. När som gossarna de skola gifta sig så har de knappast till begåvning. Orsak därtill är deras egen skull de har illa handlat ofta varit full. Är det inte sant ut i spel och dans mången krona blir förlorad. Jag kan aldrig veta vad de flickor se som så gärna vill sig gifta. Här är en och annan som exempel ger som båd mod och fägring mista. Kläderna de bliva smutsiga och få kinderna de bliva både blek och blå. Tröjan den blir trång och mannen den blir vrång jag ack vad uselt är att ha en sådan kär. Bättre är att ogift vara. |
All the young men are as bright as summer days - What is it that makes them change then? When they're married they turn useless every one, At home they hardly ever stay then. Every evening they get up and tramp away To the nearest inn full of drunken din, Home they stagger late in a woeful state. What a wretched life to be a drinker's wife - Better to remain unmarried. Now the times are getting harder for the lads, Drinking bouts are getting dearer. Money that could keep them going all night long Nowadays just lasts an hour. Those who shun the drink are scorned by other men, Spirit robs them of both strength and common sense. Many say "So what? Never mind the cost, As long as I can get my liquor." Here's a way of making money everywhere, Here's an endless source of profit. When it's time to marry many of the lads Hardly can afford the bridal gift. The reason is well known, the fault is all their own, They've been misbehaving, drinking all night long. Don't you know it's true, dancing and gambling too Leave but little in their pockets. Never will it make the slightest sense to me Why any young girl wants to marry. Here and there you see the troubles they've been through, Losing all their joy and beauty. Soon they end up dressed in dirty rags and few, Haggard are their cheeks, they've lost their rosy hue, Big their bellies swell, their husband's rage as well. What a wretched life to be a drinker's wife. Better to remain unmarried. |
| 10. Lapp-Nils polska |
| A forgotten tune from the legendary Jämtland fiddler Lapp-Nils, learned from the playing of Erik Nirsa of Ås, Jämtland. Kjell-Erik suddenly remembered it in the studio. |
| 11. Lejonbruden / The lion and the bride |
| Emma's favorite broadside ballad. |
|
I skimrande bruddräkt så vit som en snö står djurtämjarens dotter en blomstrande mö hon tvingats att giva en främling sin hand i morgon går färden till främmande land Ren gästerna samlats men tid är det än för Selma att träffa sin trofaste vän Och sorgsen hon gångar till lejonets bur att taga farväl av sitt älskade djur Hon lägger sig ner där hon förr varit van och lindar sin arm kring dess böljande man och skogarnas konung sin vildhet har glömt när Selma hon smeker och viskar så ömt Vi måste nu skiljas min bruddräkt du ser hav tack kära vän nu vi råkas ej mer jag tvingats att giva en främling min hand i morgon går färden till främmande land Du blickar så ömt du mig säkert förstår förlåt kära vän se jag torkar en tår men hör hur min brudgum han ropar igen farväl nu för alltid min älskade vän En kyss till avsked hon lejonet ger men mannnen vid gallret nu lejonet ser med ens är dess saktmod och mildhet förbi det reser sig häftigt i fullt raseri Den väldiga svansen nu svängningen tar och Selma står dödsblek men fattning hon har att bedja och hota är fåfängt beslut för dörren står djuret hon slipper ej ut Kom hit med en bössa nu främlingen skrek ett skott ska väl ända den blodiga lek och dödstystnad härskar geväret han får han laddar nu djuret hans mening förstår Och lejonet rasar i fängslande bur vill Selma försvara men vet icke hur ett rytande skallar barmhärtige gud i stycken slet lejonet främlingens brud Och sedan det druckit den älskades blod det lägger sig stilla med nedslaget mod vid bleknande liket det väntar få tröst en kula som mördande sårar dess bröst |
In bridal gown gleaming as white as the snow The lion tamer's daughter stands ready to go. Unwilling she has given a stranger her hand, And soon must depart for a far foreign land. The guests are all gathered, the feast is prepared, But Selma steals off, full of sorrow and care, To visit her old friend so trusty and true, To the cage of the lion, to bid him adieu. She lies down beside him upon the hard floor, Caresses his mane as so often before. And still as a lamb the proud hunter does lie While Selma so tenderly bids him goodbye. "You see I'm arrayed for my wedding, dear friend, And never can I hope to see you again. Unwilling I've given a stranger my hand, And soon must depart for a far foreign land. "Your gaze is so tender, I'm sure you know why I'm wiping a salt, bitter tear from my eye. But listen! My bridegroom is calling again - Farewell now for ever, beloved old friend!" But just as she gives him one last, fond embrace His meekness and mildness are gone without trace. The stranger he sees through the bars of his cage And bounds to his feet with a bellow of rage. In fury and menace he swings his great tail And Selma behind him stands silent and pale. She knows it is useless to shout or implore - The creature stands guard between her and door. "It's time that this ordeal was over and done. Come here," shouts the stranger, "and bring me a gun!" As in deathly silence with quivering hands He raises the rifle - the lion understands. And now in confusion and unthinking rage The lion leaps round the confines of his cage. He wants to save Selma, but fear grips his heart - Oh God! in his anguish he tears her apart. And tasting the precious young blood he has shed, He lies down in silence and bows his great head. And there by the corpse of his own dearest friend He waits for the bullet his sorrows to end. |
| 12. En vacker vän / A fair young love |
| A tearful tale from the singing of Kristina Holm of Kall, Jämtland. |
|
En vacker vän jag har utvalt den tänkte jag skull bli min tröst den tänkte jag skull bli min tröst och vila vid mitt unga bröst Min väninna bröt hon bröt sin ed hon bröt min lyckostjärna ned nu står jag en och förtald med sorgen över tappad skatt Var morgon jag i lunden går jag måste fälla mången tår där hörer jag småfågelsång ja det var vid solens nedergång Då kom till mig en åldrig man han talte till mig desse ord säg varför gråter du min vän har du ej någon tröst igen Gråt icke du min kära vän det tänk din skapare lever än tro himmelen han lönar den och straffar den som brukar svek Som fågelen längtar efter ljusan dag så väntar jag mitt klockeslag så går det mig till sista slut där timmeglaset rinner ut Adjö min far och adjö min mor adjö min syster och lilla bror Adjö lev väl ostadig vän Vi träffas åter i himmelen |
A fair young love I chose for my own To comfort me, and me alone, To comfort me, and me alone, And lie beside me when day was done. My young love broke her promises, She stole my hopes of happiness. I stand alone, deceived and wronged, Mourning a treasure that is gone. Each morning early, when I rise, The tears begin to fill my eyes. I walk the woods the whole day long And listen to the small birds' song. One evening, at the close of day, An ancient man stood in my way. Said he "Why do you grieve, young friend? Do you think your pain will never end?" "Dear friend, don't weep, but dry your eyes. Your Maker lives beyond the skies. Your faithfulness He will reward, And punish falsehood long and hard." As small birds yearn for dawn's bright glow I long to leave this world of woe. When church bells toll at last for me, It's only then that I'll be free. My parents dear, farewell to you, My sister and my brother too, Farewell my fair and false young friend - In heaven we will meet again. |
 Return to Triakel Triakel.
© 1997 East Side, Inc. |