[Efter Lena Larsson, Kungälvs Ytterby, Bohuslän. Polska av Niklas.]
Spelemannen den har vi kallat
för han ska roa oss allesamman
med sina strängar och sin fiol
och sexton skilling för var person
Sexton skilling är allt för lite
för sina strängar han sönderslitit
nej, tjugofyra det bör han ha
så roar han oss till ljusan dag
Stolt Ingrid
[Balladtext från Skåne. Musik av Ulrika.]
Stolt Ingrids bröder de lade upp råd I dansen går hon
Hur de skulle Stolt Ingrid gifter få Så måtte den jungfrun vara min
Vi giva henne den rike Herr Tor
Han har mera guld än Loman har jord
De höllo det bröllop i dagarna två
Men inte ville bruden i sängen gå
De höllo det bröllop i dagarna tre
Men inte ville bruden åt sängen se
De höllo det bröllop i dagarna fem
Men inte ville bruden i sängen än
De höllo det bröllop i dagarna ni'
Men inte ville bruden än sängen i
De höllo det bröllop i dagarna tolv
Så togo de bruden i sängen med våld
Skall jag med våld i sängen nu gå
Så skall jag en dans först ännu få
Stolt Ingrid dansar på höganvalls bro
Hennes tårar de runno i saltan flod
Där komma de seglen gula och blå
Som jag haver sytt med mina fingrar små
Stolt Ingrids yngste broder blev den
Som red till stranden kom snart igen
Den hästen han var ju alltid så röd
Han fortare sprang än fågeln han flög
Goddag Herr Loman min käre stallbror
I dag har Ingrid bröllop med rike Herr Tor
Tvi vare då dig, du bölja så blå
Som ej slog snäckan i styckena två
Banna nu icke böljan den blå
Ty ännu kan du Stolt Ingrid få
Jag giver dig snäckan för gångaren grå
Om jag får rida och du vill gå
Den hästen han var ju alltid så röd
Han fortare sprang än fågeln han flög
När Loman kom på höganvalls bro
Så sprang han i sängen med strumpor och skor
Så gick där bud till rike Tor in
Nu sover Herr Loman hos unga bruden din
Sover Herr Loman hos unga bruden min
Så var hon väl hans förr än hon blev min
Tolv tunnor silver och tolv tunnor guld
Det giver jag dig för det bröllop du höll
Tolv tunnor mjöd och tolv tunnor vin
I dansen går hon
Det giver jag dig för omaken din
Så måtte den jungfrun vara min
Fager som en ros
[Slängpolska från Norra Vi socken, Östergötland.]
Flickan står på golvet fager som en ros
Denna vackra gossen vill hon sova hos
Flickan sa till gossen, vill du bli min vän?
Ja, gärna om det vore uti denna kväll
Vill du bli min vän, så räck mig hit din hand
Och håller du mig kär så tar du mig i famn
Mitt uppå golvet bäddas upp en säng
Där jag skulle vila med min lilla vän
Balladen om systern och brodern
[Medeltida balladtext. Musik av Ulrika.]
Driven av syskonkärlek och med svärd i hand kan ingenting hindra den
hjältemodiga systern från att befria sin broder ur Svarte Grevens våld.
Sköns Jungfrun hon talar till moderen sin
Har jag då ingen kär broder här?
Broderen din så bolder
Han är i Svarte Grevens vålde
Och Jungfrun hon gångar sig åt stallet Faller så fagert ett rim
Där skådar hon de fålar alle Så väl det gångar med dansen
Hon skådar den vita, hon skådar den grå
Den svarta hon lägger gullsadelen uppå
Och Jungfrun hon rider sig i Svart Grevens gård
Där ståndar Grevinnan och kammar ut sitt hår
I vägen mig visen till tornet det blå
Nej, dit varken riddare eller jungfrur månd gå
Men, Jungfrun hon sporrar sin gångare god
Så rider hon sig till det tornet blå
Och hör du min broder vad jag säger dig
Vi lät du nu binda och fängsla dig?
Mig bundo ej fyra, mig bundo ej fem
Mig bundo femtusen av Grevens hovmän
Jag står här en jungfru och icke en man
De kunde icke binda ens min ena hand
Och Jungfrun hon sparka' på dörren med sin fot
De järnnaglar flögo hennes broder emot
Hon ströko de bojor utav hans ben
Och satte istället Grevinnan där in
Så satte hon sin broder på gångarens bak
De redo där ifrån uti godan mak
Men när som de kom uti Rosendelund
Där mötte hon Greven i samma stund
Det första slag hon i väven slog
Där vof hon in himmel, där vof hon in jord
Det andra slag hon i väven slog
Där vof hon in träd och grönan skog
Det tredje slag hon i väven slog
Där satte hon fader, där satte hon mor
Där satte hon måne, där satte hon sol
Där satte hon syster, där satte hon bror
Den äldsta hon fällde den väven ned
Den yngsta hon bar den i drottningens knä
Fagrare väv jag aldrig såg
Vävarelön det skolen I få
Den yngsta skall bära mina nycklar på band
Den äldsta jag giver min son uti hand
Det är icke sed uti vårt land
Att syster skall taga sin broder till man
Och det vart glädje och det vart gny
Att konungens döttrar var komna till by
Och det vart glädje i konungens gård
Två rosor och adeliga blommor
När moder och döttrar de kändes åt
Från England äro vi komna
Och Jungfrun hon svingar sin gångare kring
Femtusende hovmän hon lade i en ring
Och Jungfrun hon skakar sitt blodiga svärd
Vet du, Svart Greven att detta är du värd!
Och när som de kommo till Moderens gård
Ute för henne dess moder står
Min moder jag lovte ju eder så Faller fagert ett rim
Att vi skulle hemkomma båda två Så väl det gångar med dansen
Inför
[Morgonmusik av Niklas och Jens]
Ljusbudar
[Fäbodvisa efter Stor-Erkers Anna Eriksson, Häradsbygden, Leksand]
När vi kom till Ljusbudar fram
då stod käringen å kokade messmör
Då sade hon åt flickan sin
ta sleven och låt dem slicke
Hin å Hätta
[Två värmländska ramsor med 22 av våra vanligaste getnamn, musik av Ulrika.]
En sång som Ulrika och Sofia sjöng under de tidiga morgontimmar när de
tampades med getterna, en oförglömlig sommar på Prästbodarnas fäbod utanför
Rättvik.
Hin å Hätta, Salomo, Slätta,
Sommerlöva, Lövekransa, Allevänsta å Mino Do Bocke rio ri, Bocke rio rio Bocke rio rej, Bocke rio rejra
Svartekulla, Jolepiga, Kelte Mino, Stjärnetuppa
Mino Träll och Ketta Äll
Bocke Svarten, Bocke Sandberg å Bocke Blomma
Mino Geta, Bocke Översten å Städa Bocke rio ri, Bocke rio rio Bocke rio rej, Bocke rio rejra
Rosefeja och Bocke Haj!
I väntan på
[Musik av Niklas]
De två konungadöttrarna
[Ballad efter Helmy Hansson Stora Tuna, Dalarna.]
Två unga flickor söker tjänst hos drottningen och får i uppdrag att väva
klart livets väv.
Detta har drottningen själv inte lyckats med, eftersom
hon bär en stor sorg -
hennes två döttrar försvann som barn och har ännu
inte återfunnits.
När flickorna färdigställer väven och skall belönas för
arbetet förstår drottningen vilka det är som kommit åter.
Det var de konungadöttrar två Två rosor och adeliga blommor
De blevo bortstulna allt medan de var små Från England äro vi komna
Så gånga de jungfrur till drottningens gård
Behövas här några små tjänstemör i år?
Här har jag en förgyllande väv för er
Ack, kunnen I mig den väven väva ner?
Den yngsta hon trädde i skaft och i sked
Den äldsta hon satte sig i väven ned
(missing)
Bonden och Kråkan
[Efter Lena Larsson, Kungälvs Ytterby, Bohuslän.] En sång i återvinningstider
Bonden han gångar åt dalande skog
Hej torej åt dalande skog
Där fick han höra en kråka som gol
Hej torej en kråka som gol
Bonden han lade sig genast på knä
Så sköt han den kråkan så hon föll ur trä
Kråkan den förde han hem till sitt hus
Av talgen så stöpte han tolv pund ljus
Den kråkan var nyttig till mången god ting
Av gumpen så gjorde de en skräddarsyring
Av tarmarna gjorde de tömmar och rep
Av fötterna gjorde de en dyngegrep
Av vingarna gjorde de segel och mast
Av rompen så gjorde de en sopekvast
Och köttet det saltades i tunnor och kar
Förutom en surstek som gömdes åt far
Av halsen så gjorde de en låtande lur
Hej torej en låtande lur
Han lät mycket värre än en herregårdstjur
Hej torej än en herregårdstjur
Herr Lager och Jon
[Ballad efter Allida Grönlund, Vilhelmina, Lappland.]
Jon å Lager de tjänte i konungens gård I varen välborn
De tjänade båda för dottrena god
Men du slipper na, sa'n Jon Ja vånnar dä kostar mig rödaste gull
Men du slipper na, sa'n Jon
Och eftersom I haven henne båda lika kär
Så månde I strida med tu bara svärd
Må då hä då, sa'n Jon
Hon ska bli min du, sa'n Jon
Och första slaget de slogo försann
Slog Lager den Jona så bloden den rann
Men dä dryper då, sa'n Jon
Och andra slaget, då var Jona vred
Då slog han den Lager till golvena ned
Men nu ligg du där, sa'n Jon
Och Konungadoteren talade så I varen välborn
Jag frögdes därför att 'n Jon han fick rå
Kunn fäll tro hä, sa'n Jon Ja vånnar dä kostar mig rödaste gull
Men nu är du min du, sa'n Jon
Rackelhanen
[Polska av Niklas.]
Till Herr Tjäder och Fru Orre samt den stackars lättlurade Herr Öring.
När barnen mister mor och far var vill de då ta land
Han får bedja Gud om nåd och bli en vandringsman
En vandringsman som går omkring får ofta lida nöd
Han får gå till grannens bord och bedja om sitt bröd
Den förtrollade barnaföderskan
[En av Sveriges tidigast dokumenterade ballader.
Både text och musik nedtecknades omkring år 1600.]
Liten Elin blir av den elaka svärmodern förtrollad att bära sitt och Herr
Olofs barn i sju år och fyrtio veckor. Som tur är kommer Herr Olofs syster
till räddning och lurar svärmodern att avslöja det enda ställe som undgått
förtrollningen - brudkistan.
Det ståndar en lind allt sunnan under by Allt under den linden så grön
Där ståndar en jungfru hon borstar sitt hår I riden så varligt genom lunden med henne
Hon trolovade så danner en man
Den unge Herr Olof det hette han
Liten Elin hon sporde sin svärmoder om råd
Huru länge skall kvinnan med barnet gå?
Fyrtio veckor på åttonde år
Så länge skall du med det barnet gå
De klädde på Elin en silkessärk
Hon gick uppå golvet med så mycken värk
Herr Olof han sporde kär systeren sin
Ack, vill du nu hjälpa allra kärestan min?
Systeren gångar till brudekiste
Så gör hon två vaxdockor allt med stor liste
Så svepte hon dem uti vitan lin
Hon bar dem till loftet för moderen sin
Ack, kära min moder låte fara eders harm
I tage eders gossebarn uti eders arm.
Jag haver förtrollat båd' himmel och jord
Förutom det ställe där brudkisten stod
Så bredde de kisten med silketyg blå
Där födde Liten Elin de sönerna två
Det gjorde Herr Olofs moder stor nöd Allt under den linden så grön
Så snart blev hon utav den harmen död I riden så varligt genom lunden med henne
Det stod en jungfru
[Efter Hilda Lundell, Dörby socken, Småland.]
Sju år har gått sedan han gick till sjöss, men hon har inte slutat tro att
han en dag skall komma tillbaka...
Första gången vi hörde denna visa var när Ulrika sjöng den för oss i väntan
på bussen till Dublin.
Irland hade varit både grönt och skönt i nära två veckor, men nu var det
kallt och blåsigt.
Vi stod på kajen i ett litet fiskeläge och hemlängtan
kom över oss.
Det stod en jungfru uti en hage
till henne kom en ung sjöman
säg, varför står du så här allena
tag du mitt hjärta som jag begär
På den begäran kan jag ej svara
ty jag är alltför ringa stånd
jag har en annan som för sju år sedan gick från mig
Är det sju år sen han från dig gånga
så lever han slätt inte nu
men lever han så äger han mitt hjärta
och är han död så äger Gud min själ!
Då tog han handen uti sin lomma
då tog han fram en gyllne ring
Se här är ringen som för sju år sen jag fick av dig
Tack och tack
[Efter Lena Larsson, Kungälvs Ytterby, Bohuslän.]
Tack och tack det skall du ha
allt för den skänkta gåvan
En vacker fästemö det skall du ha
så sant som jag får råda
Tack och tack det skall du ha
allt för den ljusa gåvan
En vacker fästeman det skall du ha
på armen skall han sova
Samtliga låtar trad. där ej annat angivits.
Samtliga arrangemang Ranarim.
